Sista kapitlet, sid 110 – 114 ”SÄLLSAMHETER I DEN SVAGISKA UNIONEN”>> :
Otium cum dignitate = att vila med värdighet.
Rocco Rivarossi hade för vana att förkorta detta uttryck till Otium Dignitate
1968
Sommar
Swing, Gula Regionen
Gianna sov mitt på dagen.
Kvav stiltje på terassen.
Gränsen mellan himmel och hav ångade bort. Horisonten hade suddats ut.
Flygväder för amiralen. Dock, snarare ett drucket vinglande över den gamla muren. Liksom tistelfjärilen flyttar gärna detta flygfä över hela kontinenten. Men orkar den det nu? Amiralen satte sig på en förtorkad agave, slog upp och slog igen vingarna. Som man bläddrar i en bok. Vilken bok läste den? En handbok för strid! En batalj när temperaturen i skuggan stigit över 35 grader. Det blev tydligt hur tilltufsad amiralen var när den tagit mark. Den flög med söndertrasade vingar, skälvande som en trasig helikopter. Hälften eller mer saknades. Det skulle inte gå bra, men så steg den igen, inför nästa drabbning. Som en krigare i strid i en tävling som aldrig vill ta slut.
Kanhända en uppmaning. I hettan blir dagen en kvalfull etapp. En kamp ända fram tills mörkret beviljar inte bara Gianna att vakna, utan alla existenser.
Om man vore fjäril vore det ändå enkelt. Flygvägen är kort. Bara något hundratal meter, men att med fötterna ta sig från denna höjd ner till strandlinjen är en mödosam marsch.
Och allt stod hel stilla. Inget verkade vara vid liv annat än rosmarinbuskarna som var felfritt gröna. Jag drog fingrarna genom dem. En fyllig doft blev kvar i handen.
Vegetationen på kullarna hade förvandlats till en gråaktig massa. De snirkliga backarna som ledde till byns medelpunkt var öde. Ödlan verkade vara livlös i middagshettan, men när den la märke till mina tunga steg dröp den hastigt ner längs stenmuren. Letade efter skuggan. En smal passage mellan slumrande trädgårdar gav tillfälligt skydd från den brännande solen. Stentrappan var förfallen och utsliten. Blottade korroderade armeringsjärn. Gamla grenar och annan bråte låg i vägen. Det var nätt och jämnt att jag kom ner utan att falla omkull. Marken var ovårdad, gräset gulbrunfläckigt, här och där fullständigt sönderbränt, de lerbruna krusen var tomma. Vissna blomsterrabatter. Endast någon envis kaktus höll mot. Jorden var torr och sprucken.
På sommaren är det alltid hög temperatur i Den Gula Regionen. Som oftast går det att uthärda värmen, men stundtals blir hettan olidlig. Man längtar efter ett regn som aldrig kommer.
En innanhav av svett under skjortan. Alla dessa trappor! Även tätbebyggelsen ligger i olika etage. Lokalbanan löper över en anlagd vall. Ett tåg med bara två vagnar rullade in på den lilla stationen. Med dröjande steg klev en dåsig gestalt av. Det rostiga dieselloket morrade. Med en knuff tog det fart och skakade vidare mot Scala.
Det var tomt på torget i Swing. Igenbommade fönsterluckor. Alla stannade inomhus. Inte en människa kunde skönjas. Inte ens inne på Le Coucou. Även där var jalusierna neddragna. Alla butiker utom den lilla tobaksboden var stängda. Inga bilar rullade på Route 98, Corniche Jaune. Som ett undantagstillstånd.
Nere på stranden kunde endast några få själar urskiljas. Lojt lät de sig stekas på brännande dynor. Parasollerna stod ihopfällda när badsäsongen hade tagit paus. Trasiga glasflaskor och annan lump flöt i land och blandade sig med döda fiskar i den multnande tången. Sanden ångade. I motljus var havet var bländande vitt.
Dagen tänjdes ut. Den hade pressat undan både start och mål, från arla morgon till sen kväll. Hettan var obeveklig och förutbestämd. Det går inte att stå emot det som är predestinerat.
Först sent om aftonen när det borde varit tillfälle att gå och lägga sig vaknade hela byn till liv. Glam, stoj och glada utrop.
Så även uppe på terrassen. Vinflaskor korkades upp och en gryta sattes på spisen. Från trädgården hämtades rosmarin in. Färskt bröd och getost. Oliver. Vid midnatt satt vi fortfarande ute på terrassen. Gianna, på sitt bästa humör! En månskära glänste över det svarta havet. Ett frossande samkväm. Gamla minnen. Hur tokigt det hade gått och hur galet det kommer att bli. Spekulationer. Högljudda diskussioner, skratt och gråt. Det gällde att ta igen allt som under dagen inte varit görligt.
Morgonen därpå kom det efterlängtade regnet. Glasdörrarna hade stått öppna hela natten. Nu stod de och flängde fram och tillbaka. Kaskader av vatten stänkte in. Det blev nödvändigt att stänga. Tassande steg på stengolvet och tillbaks till sängen. Där låg vi båda två och där kunde vi ligga kvar. Som jag tjatat; detta otium dignitate!
Gianna blåste ut röken och la sig på rygg. Hon såg inte särskilt plågad ut. Hennes hy fick en extra vacker ton i detta ljus. Rynkorna var hennes curriculum vitae. Att hon hade några fräknar alldeles vid näsroten brukade jag alltid upptäcka vid sådana här tillfällen. Hon suckade djupt och sedan viskade hon:
Var detta det Stora Samlaget i Swing?
Vi skrattade hejdlöst åt frågan.
Ja, tänk vad man på film kan förvanska det som i själva verket hade skett.
Allt för konsten!
